Jag försöker lära mig rida.

Jag på Starlight

Här är han: den vita arabhästen Starlight. Lotta som har ridit i åtta år lät mig följa med till hennes kompis häst på en tur. Jag kan grunderna men är fortfarande nybörjare när det gäller ridning. När hästen börjar springa går min fulla koncentration till att försöka hålla mig kvar och inte till att kontrollera vart den ska gå. För ett par år sedan när jag red på en annan kompis häst ute i skogen hände det att den satte av i full galopp med mig hjälplöst fastklamrad på ryggen med ett krampaktigt tag med båda händerna i manen (vilket gjorde hästen ännu argare så att den sprang om möjligt ännu snabbare). Min krasch rakt ner i grusvägen var ett faktum. Den här gången tog jag det lite lugnare!

Efteråt måste man rykta av hästen, kratsa hovarna och kamma manen. Det kan ta ganska lång tid, särskilt när det handlar om en vit häst!

Lilla Molly var mer i min storlek men tyvärr får bara små barn rida på henne. Här ser vi det vackra Skåneland i bakgrunden. Vete, råg och gröna ängar så långt ögat kan nå!

Hunden Harald var tillräckligt liten för att få lov att stå på Mollys rygg! Harald äter allt han kommer över och både ser ut, betér sig och låter som en gris. Taskigt men sant.

Små söta kattungar låg och gömde sig i halmen. Sååå söta och mjuka som bomullstussar.

Födelsedag!

Mina närmaste vänner och jag förfestar på Lilla Torg!

Nu är jag 24! Tiden går så oerhört snabbt, jag känner att jag redan börjar hamna i 30-årskrisen: Jag måste byta ut min lilla lägenhet på 29 kvadrat till ett stort och rymligt hus någonstans i Riseberga eller Svedala, gifta mig - jag har ju en älskare någonstans i Texas som jag mötte för ett halvår sen. Är det dags att höra av sig? -  skaffa barn - Är jag redo att offra min kropp och gå upp 20 kilo och ha på mig mjukisbyxor året runt? - byta ut min 15 år gamla lådcykel till en fräck BMW i senaste årsmodellen, få en fast anställning på ett riktigt bra jobb där jag tjänar minst 30 000 per månad och till sist också ha tid till att rasta och uppfostra en rottweiler? Som sagt: tiden rinner iväg.

Helen, Anders (visar stolt upp sin piercade tunga) och jag. Lägg märke till min nya bruna ögonfärg! 

Sofia och Emma var såklart där!

Rasmus och jag på Etage's dansgolv, många drinkar senare!

Förfesten på lilla torg innebar många goda drinkar och kanske lite för många shots. Kvällen/natten/morgonen (välj själv kl 04:00) avslutades på Malmös största nattklubb Etage. Jag är i vanliga fall inte det största fanet av Etage, mestadels för den extremt långa kön där man får vänta i 45 minuter, men den här fredagen var där ingen kö alls och lagom mycket folk inne på klubben. 

Så här glad var jag när jag skålar med min 5e shot av Tequila Rosie!

Welcome home party!!

Hemma i Sverige igen. Efter en kort frånvaro ska jag nu (förhoppningsvis) skriva lite med jämna mellanrum här på bloggen igen! Inte för att mitt liv är så särskilt intressant längre men jag tycker ändå det är roligt att dela med mig av alla galna bilder.

En av de första händelserna efter att jag kommit hem till Sverige igen var naturligtvis ett besök på min favoritnattklubb: Breeze - gamla Heartbreak "Heartan".  Ja, jag vet att det stället har dåligt rykte; att folk blir skjutna där och att Hells Angels kontrollerar klubben (eh...) men jag och Helen har ändå alltid lika roligt där. Lagom stort och de spelar mycket rock musik!

Jag och Helen på Breeze

Efter Heartbreak blev det återbesök på Lilla torg på den bästa baren CentiliterGram där allting var sig likt från förr. Det är här "inne"-folket och alla coolingar hänger. När jag och Rasmus satte oss på uteserverigen dröjde det inte länge förrän Sveriges landslagsmålvakt Andreas Isaksson seglade förbi i vimlet. Lilla torg - det är här det händer!

Jag och Rasmus på CentiliterGram.

Efter Breeze och Lilla torg finns det ett av Malmös coola hängställen kvar: Möllan! En internationell miljö med allt från rika big-papa-wannabees till skäggiga luffare som sitter utanför barerna. Det är mycket flumstil med hattar, dreadlocks och konstiga skor till skillnad från Lilla torg där stilettklackar och Chanelväskor härjar fritt. Jag och Lotta (som för övrigt vägrar sätta sin fot på Lilla torg) gick till vårat ställe L'angelo och drack cider. Det blev även en snabb visit på Mascot men på grund av ett förflutet med barägaren som numera går vid öknamnet "Idioten" är jag numera portad från den baren.

Svartrockaren Lotta och jag besökte L'angelo. Vi undrar varför tre personer på samma kväll kom fram och frågade om vi var ett par. Hmm?

Och givetvis en hel massa hemmafester, framförallt tillsammans med min bästa killkompis Rasmus!! Här ses han med Markus.

Markus och Rasmus ett par vodka-flaskor senare...

Goodbye...

Fyra rumskompisar i Cork!

Så börjar resan närma sig sitt slut och våran turné är över. Vi firade våran sista kväll i en nattklubb 20 minuter från hotellet. En av åkarna hade satt ihop en tio minuter lång "closing night video" där bilder och videosnuttar från hela våran turné var med. Det var många blandade känslor och flashbacks med skratt, gråt och överraskningar.

Jeff visar upp sin "protection" kniv och erbjuder sig att escortera mig hem säkert.

Becky, Max och jag.




Joyce, jag och Kyle - sista gången tillsammans.

Min häst Silver.

Det lilla fölet Sheba bara en vecka gammal med sin mamma.

Något som Irland också är känt för är hästar. Vi var ett gäng som tog en tre timmars ritt ute på landet och fick se ännu mer av den gröna ön Irland. Det var lite nervöst i början att sitta på en häst när man inte är van men det tog inte lång tid förrän man kände sig bekväm och kunde njuta av naturen istället för att koncentrera sig på att inte falla av. Dagen efter hade vi alla träningsverk i benen.

Vi bor nu utanför staden Cork i en liten by som kallas Killnaroy. Runt om oss finns bara gröna fält och berg och bussturen till och från ishallen är 40 minuter lång! Våran allra sista vecka tillsammans.

Alla anställda: åkare, säljare och tekniker. Ett sista gruppfoto innan vi splittras!

Två avslutningstårtor - Nemo och Dory!

Belfast

Irland har en riktigt fin strand men tyvärr inte lika fint badväder.

Dunluce slott vid kusten Antrim.

Joyce och jag sprang runt i den gröna naturen.

The Giant's Causeway är ett område med runt 40 000 svarta polygonformade basalstenar och är ett av jordens underverk. Detta fenomen uppkom genom ett vulkanutbrott för 60 miljoner år sedan. De börjar längs kustklipporna och försvinner sedan ner i havet.

The Giant's Causeway uppifrån berget.

Det var lite klurigt att klättra upp och gå på stenarna...

Yes, uppe på toppen!

Ett av naturens underverk.

The boot - en känd klippa formad som en stövel.

Alla åkare i Disney on Ice har under året trillat minst en gång vardera. Jag trillade tre gånger, en gång riktigt illa över min tagg så att publiken skrek "oooohhh..." en gång över huvudpersonen Dori och den sista gången därför att min dräkt var för stor och hängde ner under mina skridskoskenor. Mitt böter blev 200 kronor. Den värsta åkaren hade nästan femtio fall och fick betala böter för över 1000 kronor! Alla dessa bötespengar har nu lagts ihop till en enda stor fest där temat var "Anything but clothes". Detta innebär att vi får hitta på en outfit som inte innehåller vanliga kläder. På bilderna nedan ser ni hur kreativa folket var:

Servetter, tidningutklipp, påsar, en flagga...

Purjulök, scarves, post-it, en kortlek och tejp.

Jag i scarves och Joyce i post-it lappar!

djMin rumskompis Aaron för Belfast. Delar man rum med en tekniker får man full datorutrustning med högtalare och allt istället för modemagasin och fem olika sorters schampoo på skrivbordet. Lägg märke till hans transparenta dator!

Den gröna ö Irland

En enastående omgivning i norra Irland!

Kyle och jag på den gröna ö!

Det sämsta med Irland är vädret. Det bästa är naturen. Med så många regndagar blomstrar omgivningen och efter att ha besökt landsbygden förstår man varför Irland kallas för Den gröna ö. Här finns får i hundratal som går runt och betar det gröna gräset.

Ett av de mest kända ställena i norra Irland är Carrick-A-Rede som betyder "rock in the road". I över 350 år har fiskare haft en hängbro 30 meter över havet så att de kunde komma över till den här lilla ön där de hade bäst chans till att fånga in fiskarna. Denna något skakiga hängbro är nu en utmaning för alla tusentals turister som varje år kommer hit för att ta del av den fina naturen.

Jag och Andrew trotsar höjdskräcken och går ut på bron.

Hoppar man på bron får man många hatblickar...

Under oss cirklar blodtörstiga hajar och krokodiler i det stormiga vattnet...

Förväntansfulla turister köade länge för att gå över den 30 meter långa bron.

Framme!! Hela gruppen klarade sig över bron oskadda!